Det kan verka som om verksamheten bakom den här bloggen har stått stilla men i själva verket har det hänt en hel del under huven. Trots flertalet ”arbetstimmar” och ramaskri från nördallergikern Lina Malmfält så har jag nu registrerat mitt namn som domän, för att så att säga förvalta varumärket (…) Carl Fredrik Pellfolk. Till dags dato har i stort sett allt innehåll här på wordpress.com flyttat över till http://carlfredrikpellfolk.se/blackgraywhite2 och det är just på den adressen som den här bloggen fortsättningsvis kommer att drivas med den ytterst varierade ”arbetsinsats” Ni hittills har sett ..

På återseende !

Från och med förrgårdagens införskaffande av kvitterklienten har jag alltså tre olika sätt att berätta min vardags trivialiteter för världen. I mer eller mindre utdragen utgåva. Alla tre går att komma åt varsomhelst. Alla tre går att synkronisera. Alla tre tar mer än lovligt av min fritid (och säkert arbetstid om jag skulle ha någon).

Ett sundhetstecken kan det definitivt inte vara..

Ska sanningen fram (och fram kommer den ju förr eller senare efter en öl) så är det i dagsläget inte helt fel att det inte blir mer än tre veckors jobb. Det kan förvisso ändras men fram till dess njuter jag!

Idag var jag och Lina ute och åkte båt på Mekong-floden i bästa turistanda; ni vet hej jag är er guide och jag kommer att bära den här flaggan, det här är vår buss och det här är vår båt. En sak som inte upphör att fascinera med Asien är allt liv och rörelse. Hur långt man än hamnar på vischan så är det alltid någon jävel som bor där. Längs motorvägar, floder, på risfält, i djungeln, ja överallt är det människor, ljud och rörelse. Fysisk ensamhet är säkerligen inte alltför utbrett..

Icke desto mindre så är man helt slut och knoppig [adj. trött, sömning av verb knoppa; sova] efter en sparsamt luftkonditionerad dag i över trettio graders värme. Det är egentligen själva kärnan till avkopplingen i den delen av världen. Värmen.

Skulle jag gå och trampa runt på det sätt som vi för det mesta gör här i Ho Chi Minh City (Saigon) hemma i Sverige så skulle jag antagligen bli fnoskig av att inte göra så mycket. Men här räcker det liksom att hasa sig fram mellan stadens luftkonditionerade oaser. Dessutom är mat och öl snudd på för billigt också..

Undrar om jag ska bli en “sådan där” som använder lite väl mycket av den anglo-saxiska vokabulären i mina delgivanden på internätet ?

Reklamintäkter till trots: Det är nog bra att jag inte “jobbar” som professionell bloggare för det ser nog inte bra ut att inte dyka upp på jobbet på ett par månader för att man saknar ork och ambition.

Men nu är jag här. Den intetsägande bloggeterns förlorade son (den där avlägsna släktingen man inte träffar mer än vid artiga handslag på några bröllop och en begravning kanske är en mer korrekt benämning). Tillbaka!

På tal om tillbaka så sitter jag återigen (en gång, två gånger, återigen) och knappar på det här halvt misslyckade bloggprojektet i Ho Chi Minh City, Vietnam. Sitta vid datorn kan man alltså göra istället för att vara ute och suga i sig av främmande kulturer. Även om Facebook här är blockerat till följd av socialismens allergi mot oliktänkande och åsikter..

DVD-fodralet Twilight: New Moon har nu legat på soffbordet och hånflinat mot mig i ett par dagar. Efter viss tankeverksamhet och konjak (eller konjak och tankeverksamhet om man listar i fallande storleksordning) har jag inte riktigt förstått den rådande vampyr-hypen. Twilight-serien (böcker och film) har gjort vrålsuccé och vampyrserierna avlöser varandra på TV.

Vad är det som är så sexigt (?) med dessa varelser vars natur, om de existerade i verkligheten, skulle göra lika mycket nytta i ekosystemet som en fästing ? Tacka vet jag zombies!

5 skinksmörgåsar, 1 ägg med långtifrån hälsosamma mängder majonäs, 4 amerikanska pannkakor med smör och sirap samt 1 tallrik fil med cornflakes och müsli.

Japanerna anser att man ska äta sig 80% mätt för välbefinnande.

Mitt välbefinnande infinner sig då man har ätit sig så mätt att man nästan har lite ångest. Efter denna söndagsfrukost (vänligen se ovan) är jag med andra ord välmående!

Av alla hantverk så tycks kriget vara det som människan tycks behärska bäst. Sedan apstadiet har vi haft ihjäl varandra med snudd på manisk vildsinthet. Den dystra sanningen till trots kan jag dock inte låta bli att förundras över metodikens utveckling från stenar och pinnar till interkontinentala kärnvapenrobotar och stealth-teknik.

Efter en synnerligen intressant fysik-föreläsning och en hel del (mer än lovligt nördigt för en mentalt stabil person) uppföljande surfande om atombomben kan man ju inte mer än beundra vår förmåga att ha ihjäl varandra i stället för att hjälpa varandra till välstånd. Tänk alla dessa pengar och briljanta hjärnor som har använts för att knåpa ihop all denna förödande teknik !

Senaste bidraget i raden av briljanta krigsmanicker lär bli USAs planerade superbomb. Lite av en penisförlängare så att säga.